4. Kvällens sista ord

Vi hade precis släckt lampan och lagt oss tillrätta. Jag vände mig mot henne, hon som nu är fyra år stor, och jag sa; Godnatt liten, jag älskar dig. Och hon, hon vände sig mot mig och sa efter ett litet lyckligt andetag: Och jag älskar dig, gillar dig och tycker om dig.
Hon gör en kort paus och fäster blicken i en ådring i plankan till sängen ovanför innan hon fortsätter: Och samma med storebror. Och mamma.
Han vänder sig mot mig igen och ler: Och mig själv förstås. Jag älskar mig själv, gillar mig själv och tycker om mig själv. Det är bra, det skall man göra.
Hon hugger tag i mitt hår och börjar rulla det mellan fingrarna så som hon alltid gör innan hon skall somna men slutar tvärt och drar istället sin tes längre: Men om man inte tycker om att tycka om sig själv, ja då kan man ju säga det – till mamma eller till pappa – kort paus – eller till mormor eller morfar eller farfar eller farmor om man sover över där – det är ju bra. Hon blundar i ett ögonblick, kniper ihop ögonlocken hårt och ler till lurigt; Eller så håller man det för sig själv. som en hemlighet…
Hon öppnar ögonen igen, rullar dem sakta, och pekar med ett pekfinger mot sin panna samtidigt som hon säger i ett mycket dramatiskt tonläge: …i sitt huvud.
Hon klappar mig lite snärtigt två gånger på kinden innan hon avslutar; Godnatt, lilla pappa.

Jag nickar, det är allt jag förmår mig till. Jag nickar och ler fånigt och tänker att “Jag älskar dig också – hade räckt.

3. Samtalsterapi

Det är rätt mörkt i rummet. Ett rött sken ifrån en äppellampa på fönsterbrädet är den enda ljuskällan. Vi är tysta och det känns som att vi båda väntar på att den andra ska börja. Och vi väntar ännu en liten stund innan jag tar jag ett djupt andetag och ser bort. Säger uppgivet rakt in i väggen att: “Usch, ibland känner jag mig bara så arg.”
Hon ser på mig och nickar svagt, ger tecken till mig att fortsätta. Och jag fortsätter; “Som idag”, säger jag och möter hennes blick. “Idag har jag varit arg. Jag vet, jag vet att han är sex år och allt det där med trots och sånt men han kan göra mig helt galen. Och jag är väl stressad. Ja, jag vet ju att det är mitt fel, att det ligger hos mig och bara hos mig. Ser man inåt, och kikar djupt, i ett mer samlat tillstånd är det ju uppenbart att idag var en dålig dag för mig. Min stubin var extremt kort. Det är mycket att göra. Dagarna är så korta med barn. Jag hinner ingenstans och så är det dags att gå och hämta. Jo, när jag tänker efter är det ju faktiskt jag som måste skärpa mig. Ändra min livsstil. Bli en bättre människa helt enkelt.”
Hon nickar och det ger mig en känsla av obehag.
“Tycker du att jag är en dålig människa?” Undrar jag försiktigt.
“Ja”, säger hon tvärsäkert och jag sväljer hårt.
“Jag gör så gott jag kan”, säger jag till ett lamt försvar och fortsätter efter en stund med en fråga: “Vad ska jag göra då?”
“När jag gör någon illa säger jag förlåt. Förlåt säger jag.”, säger hon och möter min blick.
“Jag säger alltid förlåt. Alltid.”, förklarar jag snabbt och lägger sedan till; “Men det gör inte han”. Jag ångrar omedelbart att jag sa så när det dåliga samvetet hugger mig i bröstet med ett stelt smutsigt finger. Var jag tvungen att säga så? Det här gick ju bra. Självinsikt, ödmjukhet och sen kastar jag plötsligt skit ändå. Det är förstås det som är problemet. Att jag alltid vill vinna. Att vi är lika envisa. Att vi alltid ska ha sista ordet. Båda två. Men det är som om hon inte hört mitt snedsteg.
“Krama honom, då ska du se att han blir glad. Det blir han.” fortsätter hon som sitter på svaren och jag nickar igen. Tacksam över att hon förbisåg.
“Den pojken får en miljon kramar och tonvis med kärlek. Just det är jag väldigt bra på. Och jag förklarar alltid varför jag blev arg och jag är väldigt utförlig och noggrann när jag berättar. Idag, när det lugnat ner sig berättade jag om Dahli Lama och att vinna strider med kärlek och sen…”
“Vad du pratar.” avbryter hon och kastar en snabb men tydlig blick mot klockan.
“Pratar jag för mycket?”
“Mmm…”
“Jag borde inte vara så komplicerad, borde hålla det kort, eller hur?”
“Ja…” svarar hon och ger klockan ännu en blick. Lite längre denna gång. Och undrande.
“Vad är klockan?”
“Öhh… tjugo över åtta”
“Tjoggolåtte?”
“Nää…”
“Är klockan en åtta?” frågar hon förvirrat och jag kliar mig i skägget.
“Hon är tjugo minuter över åtta på kvällen.” svarar jag så pedagogiskt jag kan med tanke på mitt tillstånd och på situationens allvar.
“Jo…”. Så kommer svaret ut. Dröjande. Märkligt. Och jag sa:
“Så nu vet du det.”
“Ja, vilken tur.” säger hon och jag kommer på mig själv att tänka att: vilken tur att vi har det här lättsamma lustiga lilla substanslösa samtalet. Sen säger vi inget på en stund. En bil passerar utanför på gatan och kastar sitt lyktljus på den rödskimrande väggen. En svag, rytmisk basgång hörs ifrån en restaurang i fastigheten.
“Pappa, har jag blöja på mig?” säger hon plötsligt.
“Ja, det har du, liten…”
Och sen kissar hon, det ser man på den dimmiga blicken och jag tänker att jag borde skaffa mig en bättre psykolog.

1. Kantareller

Jag hör dom bakom mig. Hör att dom ger upp. Hör en liten skrika att hon är hungrig, trött och törstig. Det är väntat. Hon är inte så mycket för skogen. Hon vill bli buren hela tiden. Vill inte gå. Vill inte leta kantareller. Hon är inte tre fyllda ännu så det är väl i sin ordning.
Jag skyndar mig framåt. Drar mig upp för en slänt och ökar avståndet. Jag vet att det är fult, att jag flyr ett ansvar men jag tänker inte ge upp. Och precis som jag anat kommer snart ropet från min sambo: att det är dags att bege sig hemåt.
“Jag ser svamp”, skriker jag lögnaktig. “Gå ni i förväg så kommer jag snart.”
Så ljuger jag och fortsätter målmedvetet framåt. Slår undan samvetet som lämnar Henne mitt i skogen med två små barn. Men det är inte så långt till stugan, tänker jag till tröst och förvirrar mig djupare in bland träden.

Det idoga regnandet må ha isolerat mig och min lilla familj i en stuga i skogen utan någonting att göra, det må ha pajat vår semester och kanske till och med äntligen orsakat den högst väntade kompletta misstron till den svenska sommaren och förstärkt lusten att ännu en gång flytta utomlands – men nu är det fan paybacktime. Det konstanta regnet måste ha tvingat upp er ur jorden – era rackare – och jag skall plocka er en och en tills jag inte orkar bära mer och då skall jag släpa hem er, borsta er rena med en sträv borste, steka er i smör och äta er på en rostad macka. Ni kommer inte undan, kantareller. Frågan är bara var ni gömmer er?

Jag är verkligen ingen Skogsmulle- ska ni veta. Jag fascineras och inspireras av skogen och naturen men jag kan inget om den. Ändå känns det, när jag irrar runt på de små barrtäckta stigarna, som om jag vet allt. Jag tycker mig känna lukten av kantarellerna. Ana en närvaro. Jag stannar, sniffar, blundar, kopplar upp mig mot ett högre medvetande och tycks se ett osynligt stråk som kommer leda mig rätt. Och jag tänker efter. Tänker att jag måste ifrån stigen. Måste in i den riktiga skogen – det har jag läst någonstans. De utstakade stigarna är redan skördade ifrån allt guld. Tanken verkar vettig. Bort från stigen. så är det nog. In i skogen.
Jag tar sikte mot ett berg och sliter mig mig upp. Jag får spindelväv i ansiktet och drar bort väven i en enda panikartad rörelse, smått hysterisk faktiskt. Jag får stanna och andas en liten stund och jag häver mig sedan upp över bergskammen – läs stenen. Där är en ny stig. Mycket stigar i den här skogen. Lite kantareller.

I tjugo minuter försöker jag komma vilse men hela tiden dyker nya, färskt upptrampade stigar upp. Nya utstakade ådror som forslat svamptokiga tanter runt, runt runt. Tanter som vet mer. Som kan allt. Jag kommer på mig själv att tänka tanken; Om jag vore en svamp, vart skulle jag gömma mig då? Hur skulle jag undfly de tokiga tanterna och dess hungriga, maniska blickar?
Bara att jag tänker så utan att tycka att tanken är det minsta galen talar ju för att jag själv blivit lite manisk. Och fortsättningen: I taggbusken, så tänker jag. I den där ogenomträngliga taggbusken skulle jag sätta mig och växa och lura helt för mig själv. Så tänker jag verkligen. Om jag vore svamp. Om jag vore en svamp?
Jag går fram till busken och sticker in händerna. Delar på grenarna som river mig avvisande men de lyckas inte avvisa. Jag ska in där. Jag ska hitta mina kantareller. Dom finns där. Jag vet det helt säkert nu och jag tar ett steg in. Känner hur jag blir riven i nacken när en snärtig gren kastas tillbaka. Långt där inne i snåret lyser något gult. Mitt hjärta slår snabbare. Ivrigt arbetar jag mig inåt. Jag sitter mitt i en tät jävlig taggbuske, mitt i en skog som inte vill mig väl, hukad, riven – men vid gott mod – jag ser guldet därinne! “Du kan inte stoppa mig!” – skriker jag smått vansinnigt, skrattandes till busken som svarar genom att piska mig blodig men det berör mig inte. För jag  kommer fram till skatten – som inte är en kantarell utan ett litet gulnat löv. Fasen. Att ta sig ut ur busken var inte lika lätt.

Men det gick det med.

Här borde jag kanske gett upp men något har hänt med mig på sistone. Något märkligt nytt har tillkommit min person. Jag har börjat jogga för att ta upp ett exempel. Det skulle för bara några månader sedan varit en otänkbar sak för mig att göra. Men nu springer jag och jag gillar det. Obegripligt. Och nu, i skogen, nu vägrar jag ge upp. Jag vägrar gå hem till stugan – blöt, blodig och tomhänt. Jag vill att min son och dotter skall se mig komma ut ur skogsbrynet med ett brett flin över ansiktet och en stor påse med kantareller i näven. För dom gillar ju kantareller. Och det är så sanslöst härligt att dom äter något som åtminstone känns nyttigt i tanken. Är det nyttigt? Jag vet inte. Det är i alla fall inte korv eller frysta köttbullar.
Jag börjar springa – åt fel håll. Bort. In. Jag flyger fram och vill så gärna gå vilse. Tappa bort mig. För det är ju då jag hittar rätt. Hittar det där gula fältet som svamptanterna inte hittat än. Dit dom inte vågat gå. Överallt där det ser ogästvänligt ut går jag – uppför lodräta bergsväggar, förbi rävgryt och sumpmarker, igenom ogenomträngliga snår och buskar och tillslut stannar jag upp och andas. Tänker. Inte en enda kantarell har jag sett. Men nu är jag fan vilse. Jag sätter mig ner på en sten och låter min hökblick scanna området. Var är jag? Var är jag! Det är lite spännande. Jag skriver ett inlägg på Facebook – Vilse i kantarellskogen, skriver jag. Postar det. Tänker en stund. Lägger till som en kommentar: Fast utan kantareller då. Sen slår jag ihjäl en mygga. Tänker lite. Kommer på att om jag kan sitta och facebooka med full täckning i luren: Hur jävla vilse är jag då? Egentligen? Jag reser mig och går lite prövande åt ett håll. Ångrar mig och byter riktning helt.

Då ser jag en svamp. Precis vid mina fötter är den – en liten stackare – kantnött och kanske aningen smakad på av något rätt så litet djur men – det är en kantarell. Det tror jag nästan säkert. Jag plockar den försiktigt och stoppar den i min påse. Min stora, stora påse med min lilla naggade kantarell i. Det duger fan inte.

Tänk er Johnny i The Shining, när han är som galnast – helt utan vett och sans. Tänk er honom i en skog. På jakt, i ett spång, med glödande blick. Sniffandes efter mögelsporer, dreglandes. “Here’s Johnny!” liksom. Med en näst intill tom konsumkasse i handen. Tänk er det. Och addera till den bilden, samma skådis från filmen Wolf, som precis fått vittring.

Där har ni mig.
Jag har fått kantarellvittring – finns en så finns fler. Jag går hänsynslöst över terrängen. Kastar mig våghalsigt och helt tanklöst uppför saker. In i saker. Genom saker. Bort. Bort.  Jag vet att det är från vettet men sån är jag nu. Inte annars. Men nu. Jag känner mig vild. Jag tror jag är ett med naturen och det är en mäktig känsla. Vid det här laget måste jag vara långt hemifrån, tänkte jag och skrattar modigt till – för det spelar ingen roll. Det är ingen fara. Jag är ett med naturen. En stigfinnare. Jag är utom fara. Ska det till äter jag barr och bär. Och svamp. Aha!

Jag stannar tvärt och ser ett tätt buskage av något för mig, naturmänniska till trots, okänd sort torna upp sig framför mig. Där bakom – så klart. Jag höjer näsan mot skyn och tar ett djupt, ljudligt andetag och ja; doften av kantareller är så påtaglig. Jag ser mig om. Allt stämmer. Berget, fukten, mossan, alnarna – eller är det tall. Skitsamma. Jag vet vad jag vet. Dom är där bakom och det vet jag med en klarhet av en så pass gudomligt karaktär att jag helt tveklöst tar spjärn med fötterna och hoppar igenom busken med huvudet före.

Tanken är att jag i en volt ska rulla ut på en gyllengul äng av svamp och sen bara bli där. Liggandes på rygg med blicken fäst mot den gråmulna himlen och med ett fånigt flin etsat på läpparna. Sen ska jag rulla över på mage och se mig om – se svampen krylla, ända till horisonten. Men det visade sig vara fel. Jag föll. Jag hade hoppat rakt ut från en avsats.

Många märkliga tankar når en vid dessa ögonblick – när man tänker att: nu skall jag dö. Det har säkert hänt alla någon gång – en turbulent flygresa, ett högt fall, en obehaglig situation av någon sort. Ett slagsmål, en pinsamhet, en mardröm, en fylla. Och man tänker att: om jag överlever detta skall jag aldrig mer… ja, vad det nu är man bör låta bli. Eller så ska man bli bättre på något. En bättre pappa eller mamma. En bättre något. Jag skall höra av mig oftare. Jag skall bli vänligare.
Men där jag faller i den fortfarande påtagliga kantarelldoften så tänker jag – och det kan tyckas lite märkligt: Om jag överlever detta skall jag starta en ny blogg, börja blogga igen för det var ju så kul och så givande på något vis. Jag skall skriva långa, utförliga kåserier som vanligt men inte posta mer en ett inlägg i veckan. Annars blir det som sist – att det själ för mycket tid. Jag skall vara anonym och det skall handla om mig i huvudsak och inte om barnen. Dom får vara med men bara som biroller. Bloggen skall heta…

Mer hinner jag inte tänka för sekunden senare dunsar jag i marken, rullar ytterligare någon meter innan jag stannar plötsligt och smärtsamt mot en kantig tvättställning. I ställningen hänger bland annat mina egna nytvättade kalsonger.

“Oj, men herregud, hur gick det?”, frågar hon i en enda opauserad mening. Barnen skrattar så där härligt som bara barn kan göra. Jag reser på mig och ser förvånat upp mot min familj som sitter på trädäcket till stugans baksida och rensar kantareller. Skitmånga kantareller.
“Det gick bra. Var hittade ni dom där?”
Hon tar in mitt trasiga anlete och bedömer mig och min lögn för vist fan gjorde det ont. Men bra. Jag lever. Jag skriver. Till slut svarar hon tvekande.
“Precis vid stigen bakom stugan. Var har du hållit på med? Vi har hört dig yra runt här uppe i en timme – hittade du nåt?”
Jag håller upp påsen häller efter en viss fördröjning ut min kantarell i handen. Håller upp den andaktsfullt, darrande. Hon skakar på huvudet och ler. Min son, fem och ett halvt år klok, säger: “Det där är ju ingen kantarell ju”
Sen skrattar han till och säger något jag aldrig hört honom säga förut – men med en självsäkerhet som tyder på att det är det enda han kallar mig.
Han säger; “Pappskalle.”