4. Kvällens sista ord

Vi hade precis släckt lampan och lagt oss tillrätta. Jag vände mig mot henne, hon som nu är fyra år stor, och jag sa; Godnatt liten, jag älskar dig. Och hon, hon vände sig mot mig och sa efter ett litet lyckligt andetag: Och jag älskar dig, gillar dig och tycker om dig.
Hon gör en kort paus och fäster blicken i en ådring i plankan till sängen ovanför innan hon fortsätter: Och samma med storebror. Och mamma.
Han vänder sig mot mig igen och ler: Och mig själv förstås. Jag älskar mig själv, gillar mig själv och tycker om mig själv. Det är bra, det skall man göra.
Hon hugger tag i mitt hår och börjar rulla det mellan fingrarna så som hon alltid gör innan hon skall somna men slutar tvärt och drar istället sin tes längre: Men om man inte tycker om att tycka om sig själv, ja då kan man ju säga det – till mamma eller till pappa – kort paus – eller till mormor eller morfar eller farfar eller farmor om man sover över där – det är ju bra. Hon blundar i ett ögonblick, kniper ihop ögonlocken hårt och ler till lurigt; Eller så håller man det för sig själv. som en hemlighet…
Hon öppnar ögonen igen, rullar dem sakta, och pekar med ett pekfinger mot sin panna samtidigt som hon säger i ett mycket dramatiskt tonläge: …i sitt huvud.
Hon klappar mig lite snärtigt två gånger på kinden innan hon avslutar; Godnatt, lilla pappa.

Jag nickar, det är allt jag förmår mig till. Jag nickar och ler fånigt och tänker att “Jag älskar dig också – hade räckt.

3. Samtalsterapi

Det är rätt mörkt i rummet. Ett rött sken ifrån en äppellampa på fönsterbrädet är den enda ljuskällan. Vi är tysta och det känns som att vi båda väntar på att den andra ska börja. Och vi väntar ännu en liten stund innan jag tar jag ett djupt andetag och ser bort. Säger uppgivet rakt in i väggen att: “Usch, ibland känner jag mig bara så arg.”
Hon ser på mig och nickar svagt, ger tecken till mig att fortsätta. Och jag fortsätter; “Som idag”, säger jag och möter hennes blick. “Idag har jag varit arg. Jag vet, jag vet att han är sex år och allt det där med trots och sånt men han kan göra mig helt galen. Och jag är väl stressad. Ja, jag vet ju att det är mitt fel, att det ligger hos mig och bara hos mig. Ser man inåt, och kikar djupt, i ett mer samlat tillstånd är det ju uppenbart att idag var en dålig dag för mig. Min stubin var extremt kort. Det är mycket att göra. Dagarna är så korta med barn. Jag hinner ingenstans och så är det dags att gå och hämta. Jo, när jag tänker efter är det ju faktiskt jag som måste skärpa mig. Ändra min livsstil. Bli en bättre människa helt enkelt.”
Hon nickar och det ger mig en känsla av obehag.
“Tycker du att jag är en dålig människa?” Undrar jag försiktigt.
“Ja”, säger hon tvärsäkert och jag sväljer hårt.
“Jag gör så gott jag kan”, säger jag till ett lamt försvar och fortsätter efter en stund med en fråga: “Vad ska jag göra då?”
“När jag gör någon illa säger jag förlåt. Förlåt säger jag.”, säger hon och möter min blick.
“Jag säger alltid förlåt. Alltid.”, förklarar jag snabbt och lägger sedan till; “Men det gör inte han”. Jag ångrar omedelbart att jag sa så när det dåliga samvetet hugger mig i bröstet med ett stelt smutsigt finger. Var jag tvungen att säga så? Det här gick ju bra. Självinsikt, ödmjukhet och sen kastar jag plötsligt skit ändå. Det är förstås det som är problemet. Att jag alltid vill vinna. Att vi är lika envisa. Att vi alltid ska ha sista ordet. Båda två. Men det är som om hon inte hört mitt snedsteg.
“Krama honom, då ska du se att han blir glad. Det blir han.” fortsätter hon som sitter på svaren och jag nickar igen. Tacksam över att hon förbisåg.
“Den pojken får en miljon kramar och tonvis med kärlek. Just det är jag väldigt bra på. Och jag förklarar alltid varför jag blev arg och jag är väldigt utförlig och noggrann när jag berättar. Idag, när det lugnat ner sig berättade jag om Dahli Lama och att vinna strider med kärlek och sen…”
“Vad du pratar.” avbryter hon och kastar en snabb men tydlig blick mot klockan.
“Pratar jag för mycket?”
“Mmm…”
“Jag borde inte vara så komplicerad, borde hålla det kort, eller hur?”
“Ja…” svarar hon och ger klockan ännu en blick. Lite längre denna gång. Och undrande.
“Vad är klockan?”
“Öhh… tjugo över åtta”
“Tjoggolåtte?”
“Nää…”
“Är klockan en åtta?” frågar hon förvirrat och jag kliar mig i skägget.
“Hon är tjugo minuter över åtta på kvällen.” svarar jag så pedagogiskt jag kan med tanke på mitt tillstånd och på situationens allvar.
“Jo…”. Så kommer svaret ut. Dröjande. Märkligt. Och jag sa:
“Så nu vet du det.”
“Ja, vilken tur.” säger hon och jag kommer på mig själv att tänka att: vilken tur att vi har det här lättsamma lustiga lilla substanslösa samtalet. Sen säger vi inget på en stund. En bil passerar utanför på gatan och kastar sitt lyktljus på den rödskimrande väggen. En svag, rytmisk basgång hörs ifrån en restaurang i fastigheten.
“Pappa, har jag blöja på mig?” säger hon plötsligt.
“Ja, det har du, liten…”
Och sen kissar hon, det ser man på den dimmiga blicken och jag tänker att jag borde skaffa mig en bättre psykolog.