6. Fågeln

Jag hörde just en fågel kvittra utanför fönstret. Märkvärdigt är att den kvittrade temat från Fåret Shaun. Inte signaturen, utan de mer lågmälda musikaliska partierna som hörs i själva programmet. Du du du dudu, da da da dado. Så visslade fågeln samtidigt som ett moln skingrade sig och släppte in solen i rummet, som för att stryka under betydelsen. Jag satte mig på en stol och funderade över vad det ville säga.

Jag kom inte på nåt.

5. Vågor

En sorglig dag att vakna till. Den bruna vågen förtar lyckan över den gröna vågen. Den bruna vågen kidnappade den gröna vågen, slängde in den i ett smutsigt skrymsle och smällde igen dörren. Trots att den bruna vågen är mindre. Trots att den  inte är klok. Den bruna vågen sköljer över den vackra stranden och smutsar ner allt. För bruna vågor är smutsiga. Dom luktar illa. Den lilla svenska bruna vågen stinker så hemskt att den skapar kväljningar i våra rosa kroppar. Bara det faktum att det ens finns en brun våg gör att vi känner hoppet förtvina. Varför finns den? Den tanken är för knepig att formulera. Som universums eventuella slut. Det går inte. Det går inte att begripa 9,8% hat. Eller kanske rädsla.

Jag gick bakom en ung man en gång för länge sedan på en bro i södra Spanien. Han var på väg ner till stranden precis som jag. Han bar en strandväska i ena handen, precis som jag. Han hade bar överkropp – precis som jag. Men på hans rygg, stort och böljande, från nacken ner till ländryggen och över båda skulderbladen var ett hakkors tatuerat. Jag minns att jag blev både skrämd och fascinerad över att han bar det med sådan självklarhet. Så orädd över de konsekvenser hans uttryck kunde få. Han var ensam. Han var stolt. Han var nazist. Och han var på semester.
Jag följde efter honom ner till strandbaren. Jag såg honom beställa en gazpacho och en cerveza, på bruten engelska och jag tänkte att han mycket väl kunde vara svensk. Han slog sig ner i solen med sin strandväska på det sandiga golvet och med sitt hakkors på den brunbrända ryggen och han såg ut över Medelhavet och det ljusblå, skummande vågor som rullade in och drog sig undan, medan han väntade på sin beställning. Jag kunde inte sluta stirra. Det var så märkligt, att han och alla hans skeva värderingar, fientlighet och hat, satt här mitt bland ett folk han på pappret ska förakta – men han njöt av livet. Jag minns att jag tänkte att han var en utrotningshotad art. Att han var en sista av sin sort. Att hans våg runnit av och att han själv höll på att dunsta bort i solen. Att han skulle få in sin spanska soppa och ta en sked till sin mun och surpla länge på ett slags innerligt vis. Och resa sig upp med ett leende och gå fram till den mustacherade servitören och utbrista: “Ay, caramba! Vilken soppa! Sprungen ur en främmande kultur”.
Och sen skulle de båda omfamnas och skratta. Och någon skulle räcka nazisten ett rosa linne med hjärtan på och han skulle dra det över sin skrämmande rygg och säga: “All we need is love.” Och sen skulle vi alla dansa Flamenco tills månen kommit upp ur havet och försvunnit bakom bergen. Jag, servitören och Nazisten. Och allting skulle bli bra. Så bra.

Men han gjorde inget av detta. Han satt bara kvar på sin plaststol med sitt hemska kors på sin rygg. Och servitören gav honom soppan utan omsvep. Och nazisten åt den utan att sörpla. Och han såg ner mot havet med ett svårtolkat leende – som om han för femton år sedan redan visste något som inte jag visste. Igår.