2. En första ursäkt

Ni får ursäkta. Här slänger jag ur mig ett långt och matigt inlägg, fullt av löften om guld och gröna skogar och gör i min text, som någon påpekade på facebook – en deal med livet. Och sen:

TYSTNAD.

Det är en skandal. Och jag har ursäkter. Massa ursäkter har jag. Jag har lika många ursäkter som en försenad skolpojke som skall förklara sig för rektorn.
Ni vet, så här; jag försov mig lite, mjölken var sur och jag missade bussen Sen blev jag påkörd av en tant på en rostig cykel och fick åka till sjukhuset och röntgas. Men det var inget som var brutet – tack och lov. Så jag skrevs ut och fick halta vidare genom livet. Men då haltade jag fel. Väldigt fel – rakt upp på en båt haltade jag faktiskt… Jo, det är sant. En båt. Som åkte till Colombia med Bullens Pilsnerkorv (eller nåt – det var så svårt att förstå vad sjömännen sa), och när jag upptäckte det, att jag var på väg åt ett helt annat håll än skolan – då var det alldeles för sent för att vända. Kaptenen blev förbannad bara av tanken och jag fick hoppa i sjön och simma. Bland hungriga hajar. Men jag klarade mig till land. Bara det att det var fel land. Och jag hade inget pass med mig. Och inga pengar – ja eller mer än pengarna som mamma gett mig till bussbiljetten till bussen jag missade. Så det räckte inte så långt (trots att bussresorna var billigare i det här landet).
Hursomhelst. Det blev en massa vändor på konsulatet och diplomatiska brev skickades hit och dit och det skakades händer och tillslut fick jag ett provisoriskt pass på krita – påminn mig om att skicka pengar sen. Var var jag?

Jo, flygbiljetten var knivigare att lösa gratis. Det gick helt enkelt inte alls. Så jag fick gå över gränsen. Det var väldigt långt och lite läskigt faktiskt. Men jag hade tur. Efter bara någon timma så kom det en bil körandes och stannade. En kille körde och han undrade om jag ville ha lift. Jag hoppade förstås in, men ångrade mig snabbt. Killen var någon slags wannabee-författare som snackade på som bara den om halvklara projekt och prestationsångest och brutna löften. Han ville så mycket, men gjorde nästan ingenting. Det var lite sorgligt. Och han berättade om nån blogg han hade som han aldrig skrev på fast han lovat det-  både till sina läsare och till LIVET på nåt sätt. Som en uppenbarelse liksom. Det lät jävligt suspekt alltihop och ett tag trodde jag han skulle värva mig till nån läbbig sekt – men det kom ingen invit. Bara mer ord och dåliga samveten, den stackaren. Men nu jävlar, sa han – nu ska det bli ändring och så vidare bla bla bla. Ja, tillslut somnade jag. Och när jag vaknade hade vi ju åkt för långt. Jag hoppade av, tackade och önskade honom lycka till i livet. Började gå tillbaka igen.

Då halkade jag på ett bananskal. Otroligt, jag menar vem gör det egentligen. Händer det på riktigt? Jo, mig tydligen. Och när jag låg där på asfalten och stirrade upp i himlen så kom ett sånt där flygplan förbi med en banderoll efter sig: Utbilda dig! Så löd texten. Och då kom jag på att jag måste vara väldigt sen vid det här laget så jag reste mig och skyndade på stegen lite och ja, här är jag nu – förlåt om jag är sen. Det skall inte upprepas.

2 thoughts on “2. En första ursäkt

    • Ja, usch. Var tog jag vägen? Uppenbarligen är jag inte att lita på. Jag skall skärpa mig. Verkligen. Kanske.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>